Neo ute och kryper.

Vilken dag, jag somnade en stund med Neo förut. Har plockat, tvättat, gått till återvinningen och slängt massor med burkar och reklam. Lagat mat, hängt tvätt och diskat. Man hinner mycket när man går upp tidigt på morgonen.

Imorgon ska vi till barnenshus och sjunga lite…

Dagarna rusar förbi, det går knappt att sitta här längre om dagarna när man har lilleman att se efter. Vi borde verkligen barnsäkra härhemma nu och införskaffa lite grindar. Det är så att man får leta efter honom nu och han har kommit på att det är roligt att röra på sig själv. Igår hörde han Sebastian vid dörren och han dundrade iväg och försökte krypa så snabbt, vilket slutade med att han stod på näsan istället.

Igår åkte vi ut till Nykvarn och träffade Alex och Kens Mindra. Så himla söt, jag förstår inte att Neo har varit så där liten och ändå mindre! så mysigt att gosa bebis! Vi fikade massor och pratade förlossning, helt fantastiskt att Mindra valde att titta ut på samma dag som Neo kom till världen för ett år sedan. Gemensama kalas sedan kanske

Idag åker vi till Vingåker till Neos farmor, det ska bli roligt som alltid. Sebastian får nog sitta vid ratten för jag hatar att köra när det är sådant här väder…

Nästa helg på Söndagen åker jag och Neo till Göteborg och hälsar på. Jag hoppas att det inte  kommer vara något strul med tågen då. Vi kommer hem igen på Torsdagen jag och lillasyster har i alla fall planerat in universeum och sedan blir det säkert lite shopping inne i city. Skönt att jag får låna en sittvagn av bror med familj så jag slipper släpa våran klumpiga på tåget!

På Lördagen ska vi till Ekerö eller om det kommer hit, det är inte riktigt bestämt än. Då blir det lite födelsedagsfirande för Neo och för mig med 

Nu ska jag fortsätta packa lite medans Neo sover, det var inte det lättaste när han var vaken. Han kröp snabbt till väskorna och började packa ur allt igen…

Idag blir lilleman ett år! Ett år sedan vi låg på förlossningen/BB. Jag minns det fortfarande som det var igår men med några minnesluckor som jag har tagit igen när jag läst förlossningsjournalen. Det jag ångrar mest av allt är att jag inte lyssnade på Sebastian och packade ner det viktigaste innan vi åkte in. Kameran bland annat!

Vi hade några vänner som vi visste hade åkt in för att föda, hon hade gått över tiden och jag tänkte att gud vad jag längtar. Senare på kvällen började jag få värkar men eftersom jag hade haft förvärkar tillochfrån hela graviditeten tänkte jag inte så mycket på det. Vi hade varit hos barnmorskan i veckan och hon tyckte allt såg bra ut.

Efter fler uppmaningar från Sebastians håll ringde jag förlossningen hon var ochså väldigt tveksam på att det var på gång och hon tog mig inte riktigt på allvar när jag sade att jag trodde jag läckte lite vatten.

In åkte vi i alla fall, Sebastian hade druckit på kvällen hans sista kväll han skulle dricka innan det var dags sade han. Eftersom det tog fem minuter med bil till sjukhuset tyckte jag att jag kunde köra.

På förlossningen kopplade dom upp mig till CTG och jag fick ligga ca en halvtimma. Jag minns att jag sade till Sebastian att nu kommer jag så klart inte ha några värkar. Visst fanns dom där men jag hade inte ont av dom. sköterskan kommer in efter en halvtimma och frågar om jag känner av att jag faktiskt har regelbundna verkar, ja jo säger jag och vet inte riktigt vad jag ska svara. Jag känner ju inte jätte mycket. Hon kollar om jag är öppen och det visar sig att jag är öppen 4 cm.

Hon uttalar sig lite klantigt och både jag och Sebastian blir väldigt chockade. Det var ju nästan ändå fem veckor kvar! Hon skriver in oss och ja vi ska tydligen föda barn nu. Vi kollar på en tavla där det sätter nålar för varje bebis som ser dagensljus blå för pojkar och röd för flickor. Den sista Januari var det en blå nål och vi var helt säkra på att det var våra vänner som hade fått sin lilla pojke då.

Ja mer eller mindre springer klockan ifrån oss och jag har fortfarande inga obehagliga känslor gällande värkarna och avstår smärtlindring tills vidare. Visst gör det ont men men inte så att jag inte klarar dom.

Halvsju på morgonen den 1 Februari går vattnet och en stund senare börjar det ta fart ritkigt ordentligt och nu får jag verkligen ont. Vi är ensamma på rummet och larmar. Våran sköterska kommer in och kollar hur mycket jag är öppen och då är jag öppen 10 cm. Hon frågar om jag vill ha lustgas vilket jag vill! Hon springer ut och säger att hon ska hämta någon.

Tillslut kan jag inte hålla imot och börjar krysta sebastian blir rädd och larmar och springer ut i korridoren för att försöka hitta någon men får bara till svar att de kommar snart. Tillslut efter mycket om och men kommer två stycken in och hjälper lilleman till världen. Någonstans imellan får jag ingen lustgas mer eftersom att lilleman håller på att få syrebrist.

Han var så liten men han var prefekt, han är perfekt! Alla andras bebisar var jätte bebisar och jag förstod inte att det var ”normal” storlek. Dygnen var lite kämpiga då lilleman inte ville äta eller gå upp i vikt. Det var en väldig amminingshysteri på sjukhuset. Vi kom en söndag och fick åka hem på fredagen, trots att han inte hade gått upp i vikt utan bara ner. Jag tyckte det var skönt att få komma hem ändå. På måndagen fick vi hembesök av BVC. På tisdagen gick vi ner till henne och hon tyckte då att vi skulle besöka en läkare.

Hon fixade en akut tid till oss på sjukhuset trots att det igentligen inte går att göra så, hon sade att det är bra att ha kontakter. Läkaren på sjukhuset tyckte vi skulle åka in till Huddinge barnakut. Väl där togs det massa prover, det hade jätte svårt att hitta något kärl då han redan var helt sönderstucken från BB. I alla fall så blev vi inlagda med ordination att bara ge flaksa. Det fungerade och han började äntligen gå upp i vikt!

Jag kan inte förstå att ett helt år har gått sedan han kom till oss. Jag är så himla lycklig, att man kan älska någon så otroligt mycket att det inte äns finns tillräckligt med ord! Jag älskar att se hans framsteg varje dag! Varje dag händer det något nytt, nu är han i en puss period och ska pussas på sitt lilla vis!

Våra vänner då? Ja det visade sig att deras lilla pojke hade kommit 1 Februari 2009 med. Så vi hade sällskap nån dag på BB i alla fall.
Neos fadder Ken fick även en liten dotter idag 1 Februari 2010 precis ett år mellan dom. Helt fantastsikt! Jag fick många minnen och tankar när jag fick sms:et i morse. För exakt ett år sedan var det vi som låg där och fick träffa vårat mirakel för första gången!

Neo sover så himla bra i sitt egna rum! Det är så skönt att ligga och prata med Sebastian igen innan man somnar, vi brukade ligga i timmar och prata om allt och inget tills vi kom på vad klockan var

Idag for jag och Neo in till Södertälje och träffade Sanna och Vidar för lite lunch, blev lite chockad då Vidar satt tyst och snällt medans Neo bankade och var allmänt uppåt =) Det brukar vara ombytta roller annars men det är skönt att lilleman börjar ta för sig mer nu.

Jag skulle uträtta lite ärenden och Sanna var snäll och tog hand om lilleman. Både Vidar och Neo hade skött så exemplariskt och lekt fint med varandra. Tydligen är det populärt att härma varandra, gjorde Neo en sak gjorde Vidar likadant och vise versa..

I morgon ska vi in till Södertälje igen småbarnsången börjar på Barnens hus igen så nu får vi äntligen träffa några gamla veteraner i alla fall =)

Sedan i veckan ska det bakas en del tills på Söndag då det förhoppningvis kommer lite folk och firar lilleman